Experimentalism är fullkomligt nödvändigt för alla former av kreativ utveckling. Sluta dedikera hela din hjärna åt igenkänningsskiten, mall-thrillers, feel good-formulan och allt det där. Ägna en promille av all din möda att provocera dig själv nån gång, svenska långfilmare. Ingen bryr sig om att du tjänade en slant på att stå och gapa bredvid en kamera. Allra minst du själv. Svensk film behöver lite jävla ärlighet och uppriktighet.

Problemet med filmproduktion är att processen är heuristisk (precis som musikskapande eller måleri). Man fastnar i sånt som man lärt sig fungerat. Och det är väldigt lätt att fastna. Våra hjärnor fungerar så. Att bryta det där när man väl börjar behärska saker och ting, blir bara svårare och svårare, med resultatet att du som filmare bara blir mer och mer förutsägbar.

Robotar programmeras heuristiskt. Det kallas maskininlärning. Att vi ger oss själva manusregler, stolpar, punkter, tumregler och allt det där skiljer sig ingenting från en löpandebandprocess eller hur vi programmerar en industrirobot. Motsatsen till en heuristisk process är experiment. Genom experiment tvingar vi oss själva att ”tänka fel”. Och utan att tänka fel kan vi aldrig åstakomma någonting annat än processad, löpandebandsanpassad, funkar-på-allt…film. (Allt detta förutsatt att experimentet använder ett element av oförutsägbarhet…annars är experimentet bara ett sätt att hitta samma gamla vägar i omformad tappning)

Så sluta fjäska för SFI och institutioner och företag som är helt ointresserad av experimentalism. Ta 10% av din tid och utmana dig själv. Sluta skämmas för dig själv. Visst, kritikerna kommer att hata dig. Det ligger i människans nedärvda DNA att hata det som är annorlunda. Men du är skyldig dig själv och generationerna efter dig att visa att det fanns liv i hjärtat på oss.

Experiment tar tid. Experiment är jobbigt. Stressa inte. Gör det bara.

Alla dom stora tillverkarna släpper raddor av hemelektroniska produkter för 3DTV nu. Här kommer den första prosumer-kameran från Panasonic. HDT-SDT750.

http://www.photographyblog.com/news/panasonic_hdc-sdt750/

Förutom att den är helt felkonstruerad för att ta stereoskopiska bilder så är det ändå intressant vilka utvecklingspengar alla de stora giganterna plöjer ned i stereoskopisk film just nu.

En snabb koll på Dustin genererar hela tre olika projektorer klara för 3D. Samtliga under 6 000 kr (!). 3D är här för att stanna.

Sveriges första långfilm i 3D.

Här är den första trailern till min nästa film. Inflictum hade tidigare titeln Den Som Knackar. Smak, stil och distributionsanledningar har ändrat titeln. Med all sannolikhet kommer jag inte att gå upp med den här filmen på svenska biografer (på små filmer kostar det upphovsmännen alldeles för mycket) men istället går filmen ut via en stor amerikansk distributionskanal på en gång. Vilken det är kommer jag snart att meddela. Och den kommer att finnas tillgänglig att se i 3D på en gång. Jag hörde också att stereoskopisk 3D var för dyrt för Ella Lemhagens nästa som skulle bli den första svenska filmen i 3D. Inflictum har totalt förmodligen kostat mindre än telefonräkningarna på Lemhagens film.

Inflictum har varit ett väldigt skönt avbrott för mig. Den är kompromisslös och inte styrd av någon. Filmen spelades in under tre dygn (3) och har efterarbetats av mig i lugn och ro (har hunnit bli pappa och jobbat med massor av annat under tiden sedan den spelades in för ett år sedan). Det är den här typen av små produktioner jag går igång på. “Guerilla” är ett slitet ord men jag tror faktiskt inte att det blir mer “guerilla” än så här. En liten grupp kreativa individer med ett omöjligt uppdrag och mot svåra odds och utan resurser. Väldigt kul.

Harry Schein i farfars ateljevåning 1944. Han och många andra som Bengt Ekerot (Döden i Det Sjunde Inseglet) och Eva Henning brukade dricka söndags-te på ateljegolvet. Spegeln på bilden var min gammelfarmors och idag hänger den i mammas och pappas hall. Fotografen är tyvärr okänd.

Många marknadsundersökningar pekar på att så kallade “early adopters” av ny teknik bara utgör ett marginellt procenttal av den köpkraftiga marknaden. Ändå fokuserar nästan alla utvecklare av teknik nästan all sin marknadsföring på det här lilla fåtalet. Ett företag har redan insett problemet och gör just nu lysande affärer på det och det är Apple.

Jag tar ett exempel: För fyra år sen köpte jag en liiten platta utan tangentbord med vilken jag kunde surfa, kolla på film, lyssna på musik och rulla de flesta program som inte krävde för mycket av hårdvaran. Tillverkaren var Asus. Prylen jag hade var solklart riktad till early adopters. Vi var inte många i världen som hade den där plattan. Flopp såklart. Plattan lades ned. Nu snackas det iPad och hur tekniken och användandet revolutionerar. Men vad är hemligheten bakom iPaden? Vad erbjuder den som alla slate computers inte erbjudit de senaste tio åren? Den är användarvänlig, utformad och brandad att tilltala teknofober.

Apples marknad som ökade så mycket genom en helt annan retailattityd för ett antal år sen bygger sin grundekonomi på “laggers”.

Nu kommer iPad-klonerna som är billigare och bättre. Men dom kommer att misslyckas. Dom tilltalar inte teknofoberna i sin marknadsföring. Plattorna blir för komplexa, har för många spejsiga features osv. För komplexa gränssnitt och för många möjligheter och val. Dom är för konfigurerbara. Det enda dom konkurrerar med är pris och det är deras största misstag. Teknofoben är villig att betala mycket extra för att slippa allt “extra”.

Teknofoben vill leva i iTunes-världen. Skitsamma att iTunes bara har 800 långfilmer i sitt register och Amazon VOD har 15 000. Fobi är allvarliga saker.

Stockholm har förändrats väldigt mycket sedan början av 90-talet. Jag skulle vilja säga att Stockholm har förvandlats från en levande storstad med allt vad det innebär till en stad av konformistisk småstadskaraktär.

När jag växte upp som pojke och tonåring på Söder, Kungsholmen och i Vasastan var min stad en helt annan än den är idag. Första gången jag bott i en bostadsrätt i Stockholm är t ex så sent som 2005 fast jag bott i den här stan i hela mitt liv. Stockholm har förvandlats väldigt mycket av att nästan totalt omvandlats till bostadsrätter.

Jag säger inte att det är fel när människor flyttar från landsbygden till storstaden. Tvärtom. Så funkar alla storstäder och så ska det vara. Det som är fel är när folk från landet flyttar till stan och tar alla sina värderingar, sin ängsla, sin konformism och sin strävan efter “helt, nytt och rent” med sig.

Kungsholmen under tidigt 80-tal var en stadsdel med en charmigt brokig befolkning. Här bodde höginkomsttagare och gamla taxichaffisar och knegare. Där bodde popstjärnor och mekaniker. Där fanns fina restauranger och klassiska ölsjapp med insuttna soffor och tung steklukt. Här bodde akademiker och “cat ladies”.

Stockholm under min uppväxt befolkades av miljonärer och Stoffe och Kentas kompisar. Ord som “Tja!” var ingenting man sa för att låta som att man var ung eller jobbade med media utan det var ett annat ord för “Hej” och någonting man använde från dagisålder.

Idag befolkas stan av mestadels höginkomsttagare men framför allt yrkesarbetande människor som belånat sig över öronen för att ha råd med en livvstil som man kan läsa om i inredningsmagasin…därför att dom tror att det är storstad när allt är helt och rent och fixat och all smuts avlägsnat och alla porrbiografer utplånade och alla porrtidningsautomater bortmonterade. Här fanns de trevligaste gamla Wienerkonditorierna och illegala svartklubbar. Stockholm var världens biograftätaste stad. Idag har stadsdelarna intagit en oerhört konformistisk stil. Alla som bor i stadsdelarna jobbar med samma saker, går på samma ställen, köper samma kläder. Barnen klättrade i träd, bröt sig in i Långholmsfängelsets ruiner, trillade och slog sig och lärde sig saker. Idag curlas dom fram och tillbaka i bilar av ängsliga småbarnsföräldrar.

Jag vantrivs ofta rätt mycket i den här miljön. Jag känner helt enkelt inte igen mig. Ingen kan prata Stockholmska. Alla bygger om sitt kök med tyska induktionshällar och rostfritt och italienskt kakel tre gånger om året. Alla kör bil. Oftast ensamma bakom ratten. Förmodligen nånslags innerstadsversion av “Jag ska bara åka och köpa tidningen”… Mijna färäldrar hade inte ens körkort. Och det har inte jag heller.

Väldigt få av de jag växte upp med bor också kvar i Stockholm. Nästan alla har dragit till större internationella städer. De som inte hade fast trygg inkomst som kunde leda till lån som leder till bostadsrätt för fantasipriser har flyttat ut på landsbygden eller till mindre städer. Det är en intressant utveckling förmodligen orsakad av hur folk vant sig att leva med lån.

Bara en liten iaktagelse.

Apple pratar MYCKET om HTML5 just nu för att distrahera sina kunder från det faktum att deras gadgets är för klena för Flash. Microsoft pratar också HTML5 men inte med riktigs samma dömmande ton. Här är Internet Explorer 9 och Safari 5 och exempel på hur de båda klarar av tunga HTML5-demos. Det gick ju…sådär, för Apple.

Kollade på den gamla TV-dokumentären “Triumph of the Nerds” i tre delar igen i morse. Få dokumentärer har så mycket “snippets” ute på YouTube som ofta är tagna ur kontext vilket inte alltid är så bra. En intressant grej är ju när Jobs uttalar det där klassiska –“Microsoft has no taste…”. Han har ju senare, i en intervju tillsammans med Bill Gates sagt att han ångrar hur han uttryckte sig och påpekade att det han menade var att Bill Gates inte har nån smak eller stil. Bill Gates höll med honom men la till att det är därför han anställer folk med smak. Tittar man på historien är det ju faktiskt så att Microsoft i många fall just pushat t ex digital typografi längre än Apple gjort så Jobs uttalande var ju aningen felaktigt. På samma sätt var ju högre DPI-täthet och mer avancerade färgprofiler för t ex digitala fotografer mycket tidigare på Windows-plattformen. Visst, Apple revolutionerade både DTP och senare digitalvideo men Jobs uttalande var felaktigt.

Ett annat uttalande jag reagerade på i första avsnittet är när Jobs säger att han var värd 1 miljon dollar när han var 23, 10 miljoner när han var 24 och över 100 miljoner när han var 25 och sen gör han en dramatisk paus och säger att ingenting av det spelade någon roll eftersom han aldrig gjorde det för pengarna. Ställt mot bakgrund av att Jobs i princip närmade sig Steve Vozniak på tidiga Homebrew-möten med idén att man skulle kunna sälja 1 000 av Voz:s datorer varje månad när ingen annan på dessa möten såg något som helst kommersiellt värde i sin hobby känns ju uttalandet också lite märkligt. Jobs var “in it for the money” från allra första början. Inget fel i det. Jobs är och förblir en av de största och mest imponerande entrepreneurerna i datoråldern. Förmodligen den från början pengakåtaste av alla garagenördar. Och som alla bra entreprenörer lyckades han förena kättjan efter rikedom med en övertygelse om en dator som gick att älska och som var mer mänsklig.

Bill Gates säger i senaste nummret av Wired (den som vi trodde att vi skulle få läsa på våra iPads eller iPhones men nu inte kommer att kunna eftresom Jobs vägrar stödja Adobes plattform eftersom hans lust efter monopoldominans är så stor att den idag går ut över både utvecklare och användare) att han gjorde sig ovän med alla 70-talets hackers (som han ju var en del av – Gates anses fortfarande vara en av de bästa programmerarna som gått i ett par skor för att han lyckades rymma hela BASIC på 4K) när han krävde betalning för sitt företags mjukvaror. Men han säger också att anledningen till att han drev den kommersiella tanken innan någon annan var för att han vill kunna ge dom som jobbade åt honom betalt. Jag tror faktiskt att Gates blev “girig” senare, efter dealen med IBM när Microsoft plötsligt förvandlades till någonting annat än det var från början. Gates var en kod-nörd. Jobs var nog före sin tid där. Ingen har nog varit så aggressivt girig från första dagen som just Jobs. Idéstölderna från Xerox PARC och hur han drev Apple från allra första början är väldigt speciellt. Gates hade nog faktiskt kunnat, under andra omständigheter, suttit kvar i ett litet företag och knackat Altair-kod.

Apple är verkligt avgörande för Microsofts utveckling som mjukvaruutvecklare. Jag är ju medveten om att myten om de två herrarna Jobs/Gate är den omvända. Men idag, kära läsare, börjar vi ju faktiskt sitta med facit. Apple är en retailjätte med en grotesk ackumulerad förmögenhet. Microsoft är mjukvaruledaren i världen som spenderar ohyggliga pengar i forskning och utveckling av tusentals produkter och lösningar för framtiden. Apple gör idag allt ifrån mycket lite till ingenting för att förbättra villkoren för de kinesiska arbetarna i Apples fabriker och deras filantropiska verksamhet är icke-existerande. Microsoft å andra sidan har en grundare (Gates) som skänkt bort större delan av sin offantliga förmögenhet till goda ändamål och dom har ett Research Lab som jobbar stenhårt med att optimera Windows energisparfunktioner och dom har förlagt ett av sina Research Labs till Kina för att kunna lyfta fram talang och begåvning till I-landsstandard. Det är två företag med väldigt olika kulturer.

Triumph of the Nerds finns upplagd på en massa olika ställen på nätet. Jag hittade den på Google Video.